Feb 17, 2009

"Bernard & Bianca" jag lever. ananas.








jag hade filmkväll igår i pyjamas och skulle avsluta med "Bernard & Bianca" som jag älskade när jag var liten, men jag hade så stort hjärta igår att det rann över kroppen och jag började gråta redan innan introtexten var slut så jag fick trycka på STOP-knappen. jag har inte sett den sedan jag var kanske 5 år, och barnfilmerna då var så traumatiska och skulle härda en så. "Micke & Molle" och "Den oändliga historien" var också helt traumatiska och man grät ju i ett år när hästen artrejo drunknade i leran. man skulle HÄRDAS. livet är HÅRT. du är fyra år, det är dags att du LÄR DIG.

dagens barnfilmer handlar om glada robotar och sjungande bilar, det kanske är därför dagens ungdomar tar in på psykakuten så fort de blir dumpade eller blir helt knäckta över att de måste plugga för att få bra betyg. mesar som inte pallar något. det borde vara obligatoriskt att bli cynisk, hjärtekrossad och bitter innan fem års ålder. så man klarar av livet.

musiken till "Bernard & Bianca" är fantastisk. men jag kunde inte ens lyssna klart på dessa klippen ovan. *knäckt* jag var mycket tuffare när jag var fyra.

3 comments:

Math said...

Oh vilket bra text Tess! Tänkte i samma banor när jag såg just "Den Oändliga Historien" för ett tag sedan. Den är som en blandning av "The Matrix" & filosofisk existensialism, i knarkig fantasymiljö, för kids...och jag streckkollade på den om & om igen när jag var liten. Inte konstigt att man blivit som man är. Men gillar ju den fortfarande såklart.

En annan klassisk ångestbarnfilm som jag såg när jag var liten var denna:
http://www.youtube.com/watch?v=UEeuRxBW47c&feature=related

En annan fin länk på samma ämne:
http://www.youtube.com/watch?v=xIdEG2L1rUo&feature=related

Signe said...

Detta är så himla bra uttänkt och sagt!
Jag tror jag ska impledera in i min världsåskådning.
Du är en av mina finaste läsbloggar, så himla festliga och bra funderingar, slår vad om att insidan av din brejn är jättefin!

therese svensson said...

gud tack vad ni är fina jag blir jätteglad.

fast usch math (tack) för filmerna! hade förträngt dom. brisby & nimm scenen där huset sjunker är mitt barndomskulturtrauma nummer 1.