Mar 16, 2009

rädslan kanske har blå väst och väntar bakom parkeringen för att ge en stryk efter jobbet

jag är litet rädd att förlora något på riktigt att jag inte bygger upp något? det som kanske är mest viktigt att förlora är människor därför har jag varit rädd för relationer. men jag tycker inte det borde heta rädd, det är inte rädd det är något annat. varsamhet. omtanke. jag tänker att det finns mycket framtid och saker jag kommer förlora. och saker att få. och folk jag älskar kommer lämna mig och saker kommer ta slut och det gör mig så rädd. men så måste det vara för alla för vi är alla ensamma och det är därför vi kanske är så himla drivna att skapa grupper. familjer. små kitt som håller oss samman samman. därför på samma sätt är kittet även otcäkt för om det bryts så bryts det och det är svårt att hitta tillbaka för det är någon sorts magi inblandad med koder och ritualer och osynliga och synliga regelverk och hur ska man någonsin hitta rätt men när man gör det är det så himla himla bra att det kan kännas som en damm, den känns som en damm som är hög och oändlig men vad skulle hända om den brast och man kan inte tänka sig att inte ha den.

(j.a jag har just sett en dramafilm gud. vad tunn jag är. bara var tyst nu t-öne)

1 comment:

sara said...

jag tror det finns någon religion som har en skapelsemyt som går ut på att från början var människorna hela och fulländade, men så gjorde de (såklart) något som retade upp guden så pass mycket att han (hon?) klöv dem i två delar som straff. det är därför livet går ut på att leta efter våra försvunna hälfter, därför vi söker efter någon som passar oss exakt och som vi kan bli lyckliga och kompletta tillsammans med. det ligger nog trots allt lite sanning i det och man får väl resonera som så att när man förlorar någon man tycker om så är det för att det inte var den korrekta halvan och man måste lämna plats för att den exakta ska kunna hitta en.