Dr Strangelove OR: How I learned to stop worrying and love the bomb

jag har tänkt på det eller inte för det är svårt att tänka på, eller inte svårt men på något sätt gör man det inte. eller nu tycker jag inte om att säga "man" eftersom jag skriver från mig, men det som hände i närvardet torsdags? var så absurt och jag har spenderat mycket tid med folk och så många har ringt och hört av sig på olika sätt och det har verkligen gjort mig glad, och i fredags kväll mådde jag rätt dåligt eftersom jag tog en tupplur för första gången sedan det hände och stannade upp ett tag och ville bara åka hem till mina föräldrar och äta taco och ligga i en soffa under en filt. men det har gått bra. det var så mörkt det som hände; att vakna till högt högt oljud, dörr som sprängs in, brandlarm, grannar som skriker, tjock grå rök, torr dammig luft att andas in och inget X, Y, plus, minus eller stabilt som jag känner till och det var så mörkt allting. men vi var så snabba ut och allting funkade och vi fick ingen krishjälp fast det stod det i någon blaska, och det skulle varit fint om någon sagt till oss att allting var okej och att ingen ville döda någon av oss fastän det var en bomb i vårt hus och det var det enda, eller det mesta, vi behövde när vi satt i den uppvärmda offer-bussen i våra oranga filtar och polisen kom in och sa att det inte var en gasexplosion utan en bomb, då inte bara jag utan alla som var där nog blev rätt paranoida och rädda och funderade över om någon ville döda en, och det var onödigt och gjorde nog ont. när socialen kom för att fråga ifall någon behövde boende och killen på våning 5 undrade vad som gällde, var socialen upprörd och sa med stora pupiller och hastigt kroppsspråk "LUGNA NER DIG lugna ner dig nu!!" när killen på våning 5 var lugnast av oss alla eftersom han faktiskt fortfarande var lite full och inte ens vaknat av bomben eller dörren som flög in i hans hall - inte ens när rökdykaren kom in och ruskade om honom vaknade han, han sa bara "fem minuter till..." och vände sig om. som du förstår var han alltså mest sansad av oss alla och eftersom socialen kanske övat för detta scenario i 30 år var det intressant att se hur de inte klarade att ha sin roll om inte offret hade sin roll. vid halv sex tiden kom det in en idiotkille som bodde i huset bredvid oss och knackade på bussdörren; han kom in och bara "eh hallå ba, alltså kan ni liksom STÄNGA av bussen för vi liksom försöker sova här i huset, och eh bussen liksom LÅTER". vi bara satt där omtufsat dammiga i ambulansens offer-filtar och tänkte Serenity Now och tafatt sa att vårt hus var bombat och att vi inte kunde gå in tack så mycket (läs: han var en idiot). sen gick han och frågade polisen ifall det var lagligt att ha en buss stående liksom eh liksom typ framför hans hus, och som plåster på såren fick vi äpplen av honom eftersom han var av indietypen på ytan med lockigt brunt hår och grå kofta men uppenbarligen en håle på insidan. sen satt vi där och vid halv sju fick vi hämta några förnödenheter från lägenheten och det var då vi såg hur allt såg ut - taken och väggarna hade delvis fallit ner och det var bråte och glas splitter överallt eftersom alla fönster och balkongdörrar i trapphuset hade sprängts sönder. på våning två där bomben briserat var det ett hål genom betonggolvet så man såg ner till första våningen och allt var jättekonstigt och fel och inte som det brukar vara när jag går hem i trapphuset med matkassen från konsum, eller med en fyllefalafel efter debaser. jag var dock chockad och glad över att jag inte skurit upp mig mer än jag gjort eftersom jag sprungit barfota på tre våningars glas utan att få större skador. santo hittade jag på en gång, han låg under min säng, och nexxor kom efter ett tag när jag ropade efter honom på första våningen. de hade stora pupiller och ett oroligt och på något sätt snabbt och hackigt sätt som jag även tror jag hade. jag packade och gick stirrögt hem till erik som bor några kvarter bort. jag stannade på vägen och försökte ringa pappa några gånger men kom inte fram men det var bra att stå stilla och bara vara still still så jag stod så ett tag och jag vet inte hur länge det tog innan jag började gå till erik.

dagen efter var konstig och bisarr. jag hade inte sovit utan pratat med erik, stirrat i taket och känt att min pyjamas luktade skräck och vått av arg svett. jag pratade med dn, smörjde in mig med solskyddsfaktor i vad som verkade vara alldeles för lång tid och spenderade sen dagen med erik och oskar och pratade mycket och tittade på saker och lämnade dom inte och drack öl till frukost på musashi med oskar för jag tror det tillsammans med sushin jag åt var som den där förbandslådan som lara croft ibland hittar när hon helt osannolikt stöter på fladdermöss eller någon common dinosaur, och man ser hur liksom kraftmätaren stiger upp igen. så var det, och det var bra och jag var skakig och darrade och mina pupiller har varit större än vanligt och jag har haft ont i magen och träningsvärk i benen och jag har glömt bort saker, enkla saker som vad folk heter eller hur man räknar eller att jag inte kunde säga ord med flera stavelser eller sluta stirra, stirra på ingenting eller förmodligen allt eller vadsom.

sedan dess har jag städat betongdamm som varit tjockt och grått och det har varit som att vara utomhus fast inomhus och jag har flyttat möbler eftersom jag vet inte men det kanske hjälper att få det tryggt igen om det inte ser likadant ut som förr, och soffan/extrasängen står nu i köket och jag bar in köksbordet i vardagsrummet och jag sover inte i mörker längre med tre lampor tända och jag har alltid katterna så nära så nära som de bara kan gå. jag hade egentligen velat ta ledigt halva veckan och sova hos mamma och läsa på hennes bakgård i fåtöljen med den sköna kudden vid syrénbusken, och så hade vi smsat när hon var på jobbet och så skulle vi laga mat ihop och dricka vin under det fina tältet på östra sidan och det gick tyvärr inte men jag hoppas kunna göra det snart för jag älskar henne och jag hoppas kunna bli bättre på att säga det till folk även om jag är en asocial kuf med separationsångest som har tur att ens ha så fantastiska vänner och familj som jag har eftersom jag inte vet hur man gör (eller är det bör).

en intressant grej är när jag satt där utanför ambulansen och det började sjunka in så funderade jag över vem jag skulle prata med. pappa ringde jag först men han hade mobilen avstängd. jag ville bara prata med de mest logiska och lugna personer jag kände eftersom jag inte kunde ha in känsloyttringar för då skulle det kanske inte fungerat något alls. jag ringde lukas och han sa, naturligtvis uberlogiskt, att "det inte lät som en gasexplosion eftersom det verkade ha hänt i trapphuset med tanke på de skador du rapporterar". han frågade inte om jag var okej eller något och jag förstod inte om han tog mig på allvar, så jag blev lite ledsen eller avog tror jag som att det där när man litar på någons sätt och persona försvinner bara litet, en liten bit. jag ringde också lugna pastorn men han var i utlandet och hans mobil var avslagen och sen la jag på luren och tänkte inte mer förutom att ordna saker praktiskt.

jag vet inte hur det här påverkar en, jag sover inte utan en lampa tänd och jag hoppar till litet när jag hör någon i trapphuset. jag har även druckit kaffe, ätit kött och laddat ner phil collins vilket jag aldrig gjort annars. det är living on the edge. jag får flytta till brooklyn och tatuera en kniv mot strupen. men det var mörkt och jag var rädd och jag är inte ok än men alla har varit jätterara och grannarna är fantastiska och det var mitt första bombattentat och potentiella mordförsök och alla hade tur som låg och sov längst in i sina lägenheter, jag heter svensson ok vi kör.