lost boys

richard sa att om någon kille blir sur så är det förmodligen för att han läst min blogg (vilket jag inte gillar för man får prata med mig direkt om man är min dejt), och att det där var så ofta killnamn med att folk kan bli förvirrade. och det är nog klart det är svårt att veta vem som är vem, om någon är en kompis, gammal bekant, kollega, ex, bekant från malmö eller sthlm, släktning, älskare, dejt eller pojkvän. men alla killnamn är vänner, bekanta, kollegor eller ex. jag är helt dejt, hångel och pojkvänsfri och det är mycket intressant. jag saknar att hålla någon i handen för det blir varmt och jag kommer ihåg när kristofer tog min hand i en taxi på väg till rasoir, och jag visste att han var kär i mig och att jag var kär i honom och att han visste det också. jag gillar de stunderna. jag kommer ihåg den stunden med richard också, när vi blev kära för ett halv liv sedan - vi åt sockerbulle på systrar & bröder och slickade oss inte om läpparna och pratade och så vet båda på något sätt att man kommer bli ihop. det ögonblicket är så fint. jag har inte haft det sen kristofer tog min hand i taxin och det är så intressant och hmm...exotiskt för innan var jag alltid själv i en relation och såg inte trädet för skogen eller hurmannusäger, men nu har jag vänt om tänkandet och jag vet inte om det är att jag äntligen slutar vara en snorunge, eller om det bara beror på att jag haft mycket tid för mig själv och inte gett mig huvudstupa in i något nytt. jag var bara trött på mig själv och mitt beteende. jag ska göra troféer eller något till mina fantastiska ex som trodde jag visste bättre när jag inte gjorde det.