jag vet inte riktigt vad som är sant eller riktigt så noga längre för jag läste en gång i tidningen att hjärnan inte kan skilja på fysisk sanning och hittepå och jag vaknar varje natt jag sover hemma och kallsvettas av rädsla och går runt och ser mig omkring i lägenheten om det brinner eller luktar gas och det funkar inte för jag kan inte bli (nu gjorde sverige ett mål i fotboll för alla skriker noga här nu medans jag lyssnar på mina dåliga datorhögtalare eftersom jag är för dålig för att köpa en stereo) och sen så ja sen gick jag till terepeuten som sa att det var ok att jag var var hård, (något jag för övrigt misstänkt varit en svaghet eftersom folk (läs: dåliga pojkvänner) sagt det till mig), eftersom det hjälper när man typ lever och det jag kommit in i nu är att "det händer inte mig, för det händer alla INKLUSIVE mig"- och det är svårt för man kan inte gå omkring och tänka att det ska hända mycket hemska saker hela hela tiden och då vill man egentligen inte vara på för att det blir för svårt hårt eller jag vet inte. jag behöver ett knogjärn och jag har slutat vara hungrig och otydlig. jag vill inte bli övertagen av rädslan i alla fall det är det sämsta. jag vill ha tid och jag vill *något verb jag inte kommit på än*. sen något annat men jag vet inte vad. sist på systembolaget när de bad om mitt leg sa de inte "ta det som en komplimang" utan "grattis" och jag fyller inte ens år.
alltså gör jag om allt.
allt allt allt.
kanske inte allt.
No comments:
Post a Comment