snälla prat snälla

själv ska jag inte gå på konsthallen. istället ska jag äta middag med pappa och fundera på hur jag ska få tillbaka rösten tills imorgon då jag ska vara med i dygnet runt tv. rösten har varit borta i en vecka nu. folk beter sig annorlunda när man inte pratar. de verkar bli mer självmedvetna och kanske därför mer obehagliga till mods eftersom det bara är de som pratar medan man bara tittar på dom tyst och mimar tillbaka enstaviga svar och håller upp papper med texten "ja", "nej" eller "jag mailar dig". det börjar bli väldigt tråkigt att vara tyst. jag msnade till anna och sa att jag skulle sjunga skithögt varje morgon när rösten är tillbaka, och ropa högt när jag ser saker jag blir glad av, som mailet jag just fick med ämnesraden "transplanterade celler överlever länge i hjärnan" (jag spärrade dock upp ögonen och gestikulerade med armarna vilket åtminstone gav något litet). det positiva med att vara sjuk är att man verkligen lär sig vara tacksam över de kroppsfunktioner och mekanismer man tillfälligtvis förlorat. jag kommer bli så otroligt lycklig när jag kan prata igen. på samma sätt som jag varje dag är så lycklig att jag inte är deprimerad.